öppet brev

För ett år sedan idag, precis vid denna tid hade jag mitt första panikångestanfall, hade då ingen aning om vad det innebar,satt med familjen och åt en helg vanlig fredagskväll när kroppen helt plötsligt kändes konstig och jag ville bara gå ifrån, springa bort, blev rädd och nervös, mitt hjärta slog och det var svårt att andas. Gick upp på rummet och försökte ligga still, andas och tänka på annat trodde att det skulle gå över av sig själv, satte mig upp i sängen och hela min kropp dommnade bort. Ropade på mamma och åkte ner till akuten, spenderade hela kvällen där med blodprov och ekg innan dom kom fram till att det var panikångest. Ganska traumatisk kväll, jag har aldrig glömt fredagar, jag har aldrig glömt klockslaget 19.00, jag har aldrig glömt kycklinggryta med ris, jag har aldrig glömt platsen som jag satt på.

Jag vet att det är många som lever med i det tysta, jag vet att det är många som kämpar varje dag emot detta, precis som jag. Folk kan skratta bäst dom vill, men det är psyket som spelar dig ett spratt. Du blir låst i din vardag och rädd för minsta lilla sak. Tänk dig själv att försöka leva ett vardagsliv när luften inte räcker till eller när hjärtat bankar, när du bara vill rymma men du måste vara kvar. 

Det är en förjävlig sjukdom, jag hatar den, mer och mer för varje dag. Jag vill ibland lägga mig ner och gråta, säga att :

" fine, du vann, jag är dig evigt trogen livet ut, jag stänger in mig ifrån omvärlden, jag tränar aldrig, går aldrig på stan, ligger still, alltid på spänn, söker aldrig jobb, lever aldrig ut mina drömmar, reser aldrig, umgås aldrig med någon. Är du nöjd då? Har du fått som du vill då?"

Men samtidigt så vill jag kämpa emot dig, få dig att förstå att du inte kan vinna över mig, och jag har fått börja om många gånger, jag har fått ställa in saker när du varit för jobbig men ibland har jag också varit stark nog att få dig att försvinna för en stund.

Jag har kunnat gå på bio, jag har kunnat dricka vin med vänner, jag har kunnat rest till fastlandet, jag har kunnat åkt bil, jag har kunnat gå ut och gå ensam, jag till och med sprang en gång, jag har klarat att vara ensam hemma en hel kväll, jag har gett mig fan på att träna och inte ge upp.

Vi har levt med varandra ett år nu, och jag har förstått att vi kommer leva med varandra livet ut, det har varit motgångar men även dagar då du låtit mig vara ifred,  att du hade makten att göra mig rädd för att leva normalt igen, det hatar jag dig för, och det är jag arg på mig själv för. Men jag har snart vunnit över dig igen. För jag går ut och går, jag tränar, jag äter bra, jag är inte rädd för dig, och ikväll, denna kväll som jag har fruktat sen det hände. Den kvällen är jag ensam och klarade av det. För jag har vunnit över dig, och du kan hänga kvar här om du inte har något bättre för dig, men aldrig mera ta över mig. För jag har ett fantastiskt liv och tänker vara lycklig nu men framförallt JAG är starkare än DU.