Att finnas för alla samtidigt som man ska rå om sig själv

Jag har kommit på något som stressar mig, som jag kanske inte la märke till lika mycket förut men som växt fram allra helst nu när jag flyttat hemifrån. Det är att räcka till för alla,  Ibland känns det som man vänder ut och in på sig själv för att behaga alla andra och så vips glömmer man bort sig själv.

Jag hade inte lika mycket att rå om förut, jag bodde hemma, hjälpte till med maten ibland annars var det inte så mycket mer i vardagen. Klart jag hade tid över till allt annat i hela världen. Men nu har jag inte det längre, nu har jag tvätt, städ, pojkvän, lägenhet, mat, rutiner. Allt. Då räcker timmarna på dygnet inte riktigt till ibland. 

Jag har alltid varit den som vill göra allt för alla andra men jag har kommit till insikt att det inte fungerar, att det stjälper mig mer än hjälper. Är man trött är det okej att säga nej, är man upptagen är det okej att säga nej. Jag tror det är sådana saker man måste mata huvudet med, man är inte en dålig kompis för det, eller en dålig dotter eller, syster eller flickvän. För alla vet att man inte KAN räcka till, åt sig själv, åt sina nära, åt andra. 

Egentligen vet jag inte varför jag skriver detta, men känner bara en inre stress att alltid finnas där. Och att det inte är okej, att låta telefonen ringa, eller det är inte okej att inte svara på ett sms om man ligger och vilar.

Har sagt förut att jag ska börja med telefonfria dagar, bara för att se hur pass lugn man i vardagen kan bli. För även om jag inte gör något, så har jag telefonen och allt i högsta hugg, största koll på allt och alltid redo att svara på sms/samtal. Och jag tror det stressar en mer än vad det gör en bra.

Sen är det alltid den stressen att säga nej, och att känna sig dålig då. Det är något jag måste komma över. Att det är okej.