torsdag 14 november 2013

som att se sig själv för nåt år sedan

Såg precis senaste avsnittet av teen mom och fick så ont i hjärtat, att jag började gråta. Jag vet att mina hormoner spökar denna vecka. Men jag kände igen mig så fruktansvärt mycket och det var som att se mig själv på tv. 

Jag har förändrats så sjukt mycket sedan några år, till och med bara senaste året. Eller denna sommar. När man stått utanför och fått perspektiv på saker. Och nu var det som att se sig själv och det gjorde ont. 

Det är en tjej, som kämpar för att bli sedd, älskad. Av den personen hon älskar mest av allt i hela världen. Som hon kämpar för, som hon vänder sig ut och in för att bara känna en liten sekunds kärlek. Men det kommer aldrig, det finns ingen utväg, det finns inget slut. Hon bara står där och kramar honom och gråter men han gör ingenting, han tar inte ens i en henne. Han bara står där. Han bara suckar och vill bort. Och hon bara gråter och frågar, varför han inte kan älska henne. Och han svarar inte. För han bryr sig inte, eller så vet han inte, eller så gör han det. Men han skiter i det. För hennes känslor spelar ingen roll. Allt som spelar roll är att hon kämpar för honom, så han kan leka med hennes känslor. Och han vill ha henne så fort hon glider ur hans händer, när hon kämpat sig trött så bara hånar han henne. Ser på henne som om hon inte ens vore värd smutsen under någons sko.

Det är så sjukt, att jag ser en tjej, i en realityshow. Och vet precis vad hon känner. Jag gråter med henne för jag har gråtit sådär, jag känner smärtan som hon känner i sin bröst när jag ser på dom två. Jag vet hur hon vänder ut och in på hela sig själv för att räcka till. 

Och ändå är hon mer än vad han någonsin kommer bli. Men han får henne att känna sig så jävla liten. Som att ingen annan vill ha henne, så hon måste vara kvar hos honom. För ingen annan kan älska henne så som han älskar henne, det är det hon tror. Det är vad han vill att hon ska tro. Så han lurar henne ibland att hon betyder något. Tills hon är fast igen. Sedan skiter han i det. och så fortsätter det, tills hon gråter sig själv till sömn. och han skrattar åt henne. han skrattar åt att hon kämpar, gråter, är arg, vill försöka, vill att det ska hända något, vill ha förändring, vill le, vill skratta. Allt skrattar han åt, hånar. 

Hennes känslor betyder ingenting, ändå ska han hålla henne fast när hon vill gå. Det är som en lek, att han knuffar henne så långt bort ifrån sig själv som möjligt och när hon är påväg att tippa drar han tillbaka henne snabbare än ögat. Allt för att ha makten. Allt för att känna sig större. Allt för att aldrig bli lämnad.


Nu flera månader i efterhand, har jag perspektiv. Och vet. Men då visste inte jag, då höll jag på att gå under. Och att skriva, det är terapi för mig.