onsdag 15 januari 2014

The rest is still unwritten

Jag saknar att vara stark psykiskt och fysiskt, jag har låtit ångesten ta över mig inifrån och det speglas så fort utåt. Det är jobbigt när man har det så fantastiskt, men samtidigt är något fel inuti. Det är svårt att ha ett normalt liv då. Det är svårt att inte belasta en partner, det svåraste är att få sin partner att förstå, - det handlar inte om dig, det handlar om det förflutna. 

Jag är en helt vanlig tjej, med ett vanligt liv, som bara varit med om lite annorlunda saker, som har en sjukdom som går i släkten. Jag har inte gjort något fel som blivit drabbad av detta, jag har bara varit och den hittade mig. Ibland blir jag ledsen och vill ge upp, för jag tycker det är orättvisst. Varför? Varför ska jag behöva leva med panikångest när mina andra vänner inte gör det, varför just jag?

Trött på att vara rädd för saker, trött på att vilja ge upp, trött på att ens tänka på det, att ens behöva tänka på det. Att behöva förklara för folk - allra helst dom som inte förstår ett skit och nästan hånar, men jobbigast är nog att försöka få folk som vill hjälpa att förstå, att det inte går. Det är bara jag, mitt psyke, som kan hjälpa mig. 

Jag är så tacksam för min pojkvän och min mamma, min styrka och kärlek. Allt

Inga kommentarer: