torsdag 5 september 2013

Bara du i mitt hjärta

När jag först träffade Gustav hade jag ingen aning om vem han var, mitt hjärta var någon annanstans där det egentligen inte borde vara. Ni vet i en gegga där det aldrig tar slut? No hard feelings idag men vi båda vet vad som var rätt och fel. Varje människa som försökte ta sig nära mig tryckte jag bort, för i mitt huvud var min framtid redan klar, jag skulle vara med mitt ex föralltid. Jag var så naiv att jag trodde det var sant, fast att vi egentligen var för omogna för att kunna älska varandra på riktigt.

Men jag vet att jag inte kunde få han ur mitt huvud och det var inte normalt för mig, jag brukade skratta bort och håna varenda killes försök att flirta med mig, vilka jävla idoter. Men det var bara något i hans skratt eller sätt att vara som fick mig att inte göra det.

Jag tror att många skulle påstå, att vi blev kära för fort, att jag varit respektlös på vägen och kunnat klippa av relationer på andra sätt. Jag kan väl hålla med till en viss grad men samtidigt är det mitt liv. Jag vet inte om vi varit ifrån varandra mer än tre dagar sen vi började umgås och jag har fortfarande inte tröttnat.

Nu när vi flyttat in tilllsammans är det en helt ny kärlek, jag kan komma på mig själv stå och stirra på honom i köket eller bara vilja att han aldrig ska gå. Jag saknar honom bara han är i ett annat rum. Han röst ger mig lugnet och hans skratt förändrar mina dagar. Ett leende och inget i världen kan få mig att må dåligt.

Så som han ser på mig, pratar med mig och är med mig, är nytt för mig. Jag har aldrig varit med om att en partner intresserar sig för mig och mitt liv, vad jag än tänker eller gör, skrattar åt eller gråter till. Jag känner mig aldrig ensam eller oälskad, aldrig svag.

Om jag tänker på det länge får jag alltid tårar i mina ögon, precis som nu. För jag har honom, han som gör mig till den lyckligaste människan i hela världen utan att ens veta om det själv. Utan att ens anstränga sig. Hans kärlek kan jag leva på hur länge som helst, hans skratt och leende kan jag höra i mitt huvud och le som en 5åring som fått 10000 kg godis.

Mest av allt, är jag tacksam för att få känna känslan av att bli älskad, saknad, längtad efter, uppskattad.
Att jag vet att han alltid kommer hem till mig, att han respekterar mig och finns för mig, att jag kan lita på han och vartenda ord han säger. Att han litar på mig, att han vågar vara ärlig med mig. Men mest av allt, att han älskar mig precis som den personen jag är. Det är det vackraste av allt. Förutom honom.

Inga kommentarer: