Det dom kallar panikångest

Ibland blir det helt tyst, jag hör inget, jag ser inget. Min blick är bara tom och det enda jag känner är surret i benen. Det känns lite tyngre att andas och mitt hjärta slår fortare. Ibland blir jag rädd för jag vill inte att det ska gå för långt och inland andas jag bara in, ut och försöker tänka på något annat.

Man får liksom låtsas lyssna på någon som pratar för att dom inte skall märka att något är fel. Ibland går jag iväg och gömmer mig en stund för att slippa förklara om någon skulle fråga. Det gör mig nervös att säga högt, för då känns det mer verkligt.

När händerna börjar skaka lite och benen blir lite svaga. Då vet man att man måste sätta sig ner, ta en djupt andetag och ta sig bort ifrån det som fick igång känslan.