det dom kallar panikångest, det bara vi kan förstå oss på.

Jag tänkte skriva om panikångest, för att jag tydligen lider utav det. Panikångest undrar ni? Vad är det? Det är säkerligen många som lider utav men inte vågar acceptera, eller vågar stå för, eller kanske inte ens vill. 

Jag tänker iallafall våga stå för det, och acceptera det. Annars kan jag inte komma vidare, annars kan jag inte slåss emot den.

Jag visste inte ens vad det var, jag visste inte hur det kändes. Men jag visste att jag under en lång tid har problem som jag inte rett upp, jag har sopat det under mattan, gömt dom inom mig själv och inte tagit tag i dom. Jag trodde aldrig att min kropp tillslut skulle reagera på det och slå ifrån. Jag trodde att jag kunde gömma mina problem föralltid, tills jag valde att ta itu med dom.

Det går inte, det har jag fått bekräftat. Min kropp sa ifrån, jag kunde inte andas, min kropp dommnade bort. Jag hade ingen känsel. Jag kunde inte styra mina armar, jag kunde inte få någon känsel i mina händer. Jag försökte skaka på händerna och tänka bort surret i benen men det gick inte. Och mitt hjärta bara slog, som en hård trumma, hårt och snabbt. Tänkte flera gånger " sluta inbilla dig nikki, tänk på något annat, tänk bort det här, om du tänker bort det finns det inte"

Men jag kunde inte göra det, tillslut fick jag skrika på mamma och vi åkte ner till akuten. Jag var rädd och mina ben bar mig knappt, dom bara skakade, hela kroppen skakade utan att jag hade kontroll.

 Som alltid blir man testad för olika saker, men ingenting var fel. Och doktorn sa till mig att det liknade en panikångestattack. Från den dagen har jag fått acceptera att jag har det. Panikångest. En ångest som jag inte kan styra över, som tar över min kropp om jag låter den. En ångest som bildats av att jag skjutit ifrån mig alla problem istället för att ta tag i dom. 

Folk omkring kanske inte förstår, och det förstår jag. Men man kan inte dömma någon med panikångest, att den hittar på, eller överdriver. Jag önskar att jag inte hade det, jag önskar att jag hittade på. Men det är sanningen, och så fort man har accepterat den, är då man kan börja jobba med den. 


Kärlek och ta hand om varandra.
Nik